Hale-Bopp versus Hyakutake
Vilken komet var bäst - Hale-Bopp eller Hyakutake - frågade jag, AmAst-red, er läsare. Ingen av kometerna tog hem segern, utan bataljen blev oavgjord. Själv håller jag med Arne Sandelin, som skickat följande ord:
"Efter ett långt liv utan att ha sett någon imponerande komet så stannar jag bilen en kväll på väg från Linköping till Västervik, släcker lyktorna, går ur och tittar uppåt.
Det blev en aha-upplevelse med Hyakutake högt på himmelen med en svans längre än Karlavagnen, just så imponerande som kometbilder på gamla kopparstick. Väl hemma i Västervik såg jag inte ett spår av svansen, och kärnan var bara som en dimmig fläck.
Året därpå dök Hale-Bopp upp över horisonten. Med två svansar varav den ena syntes för blotta ögat från Västerviks stad.
De två kometernas olika läge på himlen avgjorde för mig valet till Hyakutakes fördel. Hale-Bopp hade hela tiden en viss kontakt med horisonten. Man betraktade den liksom på avstånd, höll den under observation.
Hyakutake däremot attackerade jordmänniskan uppifrån och påtagligt. Man kunde väl förstå att forna tiders människor som levde med järtecken inpå sig skulle ha upplevt Hyakutake som fascinerande och som ett överhängande hot på samma gång."
Arne Sandelins äkta hälft Ingegerd blev dock så betagen av Hale-Bopp att hon diktade följande strof:
Ett lysande klot, ett huvud
ljust mot mörknande himmel
stilla för ögat
men flyger, flyger
fartvinden fattar dess hår
skimrande blont i natten.
I.S., mars 1997
Red. tackar för brevet.