Månens librationszoner
En översättning av David Fristedt
Jag har just gjort en översättning från franskan i ämnet Månens librationszoner (länk till orginalartikeln längst ner). Med libration, eller librationszoner menas de områden på Månen som man då och då kan se från Jorden utöver den generella månkartan, som visar Månens framsida. Den framsidan visar månens ”medelvinkel” mot oss. 41% av månytan är alltid synliga för oss jordbor, och 41% är alltid osynliga. De övriga 18 procenten utgör librationszonerna som här behandlas. Vi kan således se 59% av månytan. Om man tänker sig att man viker ihop librationskartan på mitten så förstår man varför nämnda 18% delas med två. I alla fall teoretiskt, vilket förklaras nedan.
Det kanske intressantaste i texten är att man får en insikt i om hur lite vi vet om Månens yta. Möjligheterna till en gedigen kartläggning finns naturligtvis, men Månen tycks inte ha varit prioriterad härvidlag. Kanske för att den ligger ”för nära”, ungefär som att de som inte har besökt Kungliga Slottet brukar vara stockholmare. En frisk gissning från min sida.
Mvh,
David F
Ja, var är då gränsen belägen mellan den (Månens, min anm.) synliga och den dolda sidan? Teoretiskt kan man likna denna vid meridianerna 90 grader E resp. 90 grader W, som normalt avgränsar de kartreproduktioner av Månen, i enlighet med vår i 76 sektioner uppdelade karta. Men i verkligheten så förtäljer oss - periodvis - dessa librationer, vad latitud resp. longitud beträffar enbart en snäv del av månytan bortom dessa meridianer. De synliga respektive osynliga 50% följer härvidlag inte alltid identiska parametrar. Således finner man att, då månen vrider sig västerut, gränsen för dess synliga yta förflyttar sig till Mare Marginis resp. Mare Smythiis orientaliska kuster, varvid dessa hav blir näst intill helt synbara, även om dess konturer dock sannerligen deformeras av perspektivet. Motsatsen sker då månen vrider sig österut: denna libration, när den är maximal, låter oss se Mare Orientale, som vi normalt sett inte ser överhuvudtaget. Vad den synliga sidan beträffar är däremot den ostliga gränsen i centrum av Mare Mariginis resp. Mare Smythii vars orientaliska delar övergår i den för oss dolda hemisfären. Detta förklarar adekvat Mare Crisiums elliptiska form.
Då man känner till de maximala librationerna avseende longitud (7 grader 54’), resp. latitud (6 grader 50’) samt den dagliga librationen (1 grad), kan vi således definiera de extrema gränserna beträffande den synliga ytan i förhållande till meridianerna 90 grader E och 90 grader W, ehuru dessa librationszoner motsvarar den synliga månytan mellan dessa två gränser. Sammanlagt motsvarar dessa dolda ytor 18% av månytan. Vi kan därmed räkna ut att den konstanta synliga ytan är 41% och att dito osynliga också utgör 41%.
Teoretiskt sett borde librationerna göra att vi finge observera ända upp till 59% av månytan, om man lägger till de 18% som nämnda librationer globalt sett ger oss utöver de 41% som alltid är synliga. Faktum är att vi trots allt inte verkligen ser mer än ca 50%. Detta utgör även den slutsats som generationer av selenografer kom fram till inför deras mål att kartlägga librationszonerna. Det är inte förrän man inkom med fotografier, på sextiotalet, medelst rymdsonder som dessa zoner äntligen har kunnat kartläggas med precision. Dessförinnan var kartorna redan otillförlitliga i angränsningen till meridianerna 90 grader E och 90 grader W, sedan ofullständiga – rent av felaktiga bakom gränsen ifråga.
Varför är det då så svårt att observera dessa librationszoner från vår planet? Framförallt pga den deformerande bilden perspektivet ger oss vilken i sin tur försvårar bildanalysen. Så kan exempelvis en i verkligheten cirkulär krater te sig så pass elliptisk i våra ögon att den kan förväxlas med en ås. Dessutom är det så, att för att mäta librationszonerna, så utgår man ifrån att Månen utgöre en slät himlakropp, trots att dess yta snarare är högst ojämn: kratrar inom kratrar, eller limbiska* åsar om hundratals, ja tusentals meter i höjd skymmer ofta landskapet bakom. Flertalet detaljer skyms även i de riktigt svarta skuggorna, utan halvnyanser, som orsakas av månreliefen. De polara regionerna förefaller som de mest svårobserverade. De expeditioner som hittills ägt rum med artificiella satelliter har inte lyckats kartlägga typografin å somliga områden invid sydpolen, varvid dessa figurerar som vita fläckar på kartorna. Man bör ock slutligen beakta att studier avseende librationszoner förutsätter sammankomsten av tre förutsättningar: det krävs dels att librationen de facto äger rum, dels att belysningsvinkeln vad observationsområdet beträffar är gynnsam, samt att atmosfären är lugn och klar. Inte så konstigt, då, att vissa av dessa librationszoner endast kan observeras vartannat år. Vilket i sin tur innebär att dess studium bara blir än mer attraktivt för den noggranne amatörastronomen.
Månformationerna som befinner sig i librationszonerna finns att beskåda i enlighet med deras reella aspekt å kartorna I till VIII. Reliefen skildras där såsom vi skulle ha sett den om vi befann oss vinkelrätt mot axeln Jord-Måne. Librationszonerna har klippts ut i åtta sektioner. Varje karta överstreckas å dess centrum av 90-gradersmeridianen och motsvarar månytan som är belägen bortom, ända tills den teoretiska gränsen för den synliga librationen. Områdena i närhet till polerna har kartlagts medelst stereografisk projektion; de ekvatoriella medelst Mercators. Bägge dessa projektioner är sk överensstämmande, dvs att de respekterar reliefens veritabla konfiguration (en cirkulär krater blir således cirkulär på kartan trots att den, sedd från Jorden, verkar oval). Dock må påpekas att skalan varierar beroende på den selenografiska latituden, och ökar från ekvatorn ända till 45:e breddgraden och från polen till dito breddgrad. Detta innebär en förstoring av librationszonerna vid 45:e breddgraderna nord och syd; och denna förstoring är större än den vi observerar i verkligheten. Librationens deviation överstiger aldrig 11 grader 5’.
Schemat nedan klargör än mer relationerna mellan kartan om åtta sektioner och kartan som visar den synliga sidan som är uppdelad i 76 sektioner. Till varje partiell karta vad librationszoner beträffar har näst intilliggande synbara zons kartnummer överförts. Terminologin har f ö utökats vad formationerna bortom meridianerna 90 grader E och 90 grader W beträffar.
Diagrammet i schemat nedan är tänkt att underlätta sökandet av en karta med utgångspunkt av reella librationsvärden om latitud och longitud. Nämnda diagram talar om för oss i vilken riktning, för en given libration, den mest synliga och tillika mest – ur observationssynpunkt – intressanta zonen befinner sig.
Exempel: den 24 februari 1986, så var librationen i longitud L = -5,2 grader, samtidigt som librationen för latituden var B = - 6,0 grader. Dessa siffror utgör å diagrammet en position A. Halvhögern* som drages från diagrammets centrum genom punkten A är riktad mot Månens sydostra limb (sektionerna VI och VII). Då det de 24 februari 1986 var fullmåne var så även förutsättningarna för libration och belysning (åter[min anm.]) förenade för observation av sektorerna VI och VII vad librationszonerna beträffar.
Anm: efemeriderna eller de astronomiska tabellerna anger för alla årets dagar librationskonstanterna samt Månens vinkel vad upplysning därav beträffar (fas). Man kan således i förväg beräkna de lämpligaste dagarna för observation avseende den eller den libratonssektorn.
Genom att klicka på respektive zon i kartan ovan så dyker en ny sida upp, med de forskares namn som gått till historien (några svenskar, faktiskt). Genom att klicka på länken VOIR LA CARTE på denna sida så dyker just den zonens karta upp. För att gå tillbaka till huvudkartan och välja en annan zon klickar man på RETOUR CARTE GENERALE.
(* Ord jag inte funnit i något lexikon.)
Orginalartikeln (som detta är en översättning av):
Cartes des zones de libration f.n. otillgänglig.